Sulfidproduktion (H2S)

Denna markör utvärderar ditt mikrobioms förmåga att producera vätesulfid (H2S), en gas känd för sin karakteristiska lukt av "ruttna ägg". I små mängder fungerar H2S som en nödvändig cellsignal; men när vissa bakterier producerar den i överdriven mängd blir den en mycket giftig gas som "kväver" dina tarmceller, förstör slemhinnan och är en av de främsta drivkrafterna bakom kronisk tarminflammation (särskilt vid ulcerös kolit).

Det svavel som når din tjocktarm kommer främst från två källor: din kost (svavelrika aminosyror som finns i rött kött, ägg och mejeriprodukter, samt konserveringsmedel som sulfit i viner och processade livsmedel) och ditt eget slemlager (som är "sulfaterat" för att skydda dig).

I ett friskt ekosystem är produktionen av denna gas minimal. Dock gynnar dieter med mycket animaliskt fett och protein — och lite fibrer — en överväxt av en specifik grupp mikroorganismer som kallas sulfatreducerande bakterier (SRB).

De mest representativa arterna i denna grupp är Bilophila wadsworthia och Desulfovibrio. När dessa bakterier dominerar, använder de svavel från din mat eller bryter ner ditt eget skyddande slemlager för att "andas", vilket frigör stora mängder H2S-gas som giftigt avfall direkt på den känsliga väggen av din tjocktarm.

Kronisk ackumulering av H2S i tarmlumen har en mycket negativ effekt, ofta beskriven som "celltoxicitet":

• "Kvävning" av tarmcellerna: Dina kolonceller behöver butyrat för att få energi. H2S-gas är biologiskt toxiskt eftersom det blockerar cellenzymer som bearbetar butyrat. När de inte kan använda det får tarmcellerna minskade energinivåer och försvagas, vilket bryter ner tarmbarriären.
• Ulcerös kolit och blödning: Det finns en stark och bevisad klinisk korrelation mellan höga nivåer av H2S (och sulfatreducerande bakterier) och utvecklingen av ulcerös kolit. Gasen irriterar slemhinnan kraftigt och orsakar mikro-sår och blödningar.
• Matsmältningssymtom (gas och smärta): På en omedelbar klinisk nivå manifesteras en hög produktion av extremt illaluktande gaser. Dessutom verkar H2S på tarmens nerver och orsakar visceral hypersensitivitet (normala gaser känns som smärtsamma kramper).
• DNA-skador: Som en mycket reaktiv molekyl orsakar kroniskt överskott av H2S oxidativ stress och DNA-skador i koloncellerna, vilket statistiskt sett ökar risken för mutationer och kolorektal cancer.

Utvärdering av sulfidtoxicitet utförs genom Shotgun-metagenomik, där den genetiska potentialen för den desimilerande sulfatreduktionsvägen och metabolismen av svavelhaltiga aminosyror kvantifieras.

Vår bioinformatiska pipeline kartlägger förekomsten av nyckelgener som dsrA och dsrB (desimilerande sulfitreduktaser). På taxonomisk nivå utvärderar vi den specifika belastningen av sulfatreducerande bakterier (SRB), med särskild uppmärksamhet på släktena Desulfovibrio, Desulfobulbus och arten Bilophila wadsworthia (vars tillväxt specifikt stimuleras av gallsalter som utsöndras vid intag av animaliska fetter).

Normala eller låga nivåer indikerar effektiv proteinspjälkning och ett ekosystem där sakkarolytisk (hälsosam) fiberjäsning dominerar, vilket håller SRB under kontroll. Omvänt indikerar en hög nivå dominans av proteolytisk jäsning (ruttning) och en fientlig tarmmiljö. Om markören är hög rekommenderas starkt en tillfällig begränsning av svavelrika animaliska proteiner, en drastisk minskning av mättade fetter, eliminering av livsmedel med sulfit (E220-E228) och en signifikant ökning av prebiotika (som GOS och FOS) för att försurra tjocktarmen, vilket fysiskt hämmar tillväxten av H2S-producerande bakterier.