Oxalatnedbrytning

Denna markör utvärderar din tarmfloras genetiska förmåga att bryta ner och neutralisera oxalater, naturliga föreningar (antinyrienter) som finns i många hälsosamma livsmedel. Att ha en bakterieflora som kan bryta ner dessa oxalater innan de når ditt blodomlopp är din främsta naturliga försvarslinje mot bildandet av njursten och brist på vissa mineraler.

Här stöter vi på en av näringslärans stora paradoxer: livsmedel som universellt betraktas som "superfoods", som spenat, rödbetor, mandlar, ren kakao eller rabarber, är extremt rika på oxalsyra. Växter producerar denna syra som en kristallin försvarsmekanism för att undvika att bli uppätna av insekter.

Den mänskliga kroppen saknar enzym som kan smälta dessa oxalater. Om du äter dem och de når tarmen intakta, absorberas de in i blodet och transporteras till njurarna. Där förenas de med kalcium och bildar vassa kristaller som, om de ackumuleras, blir smärtsamma njurstenar (kalciumoxalatstenar, som utgör 80% av alla njurstenar). Lyckligtvis finns det högt specialiserade mikroorganismer i din tarm som livnär sig på dessa oxalatkristaller och förstör dem innan din kropp hinner absorbera dem.

Förlusten av denna bakteriella förmåga (ofta efter antibiotikabehandlingar) har direkta konsekvenser:

• Risk för njursten (nefrolitiasis): En låg förmåga att bryta ner oxalater leder till hyperoxaluri (överskott av oxalater i urinen). Flera studier visar att patienter med återkommande njursten nästan helt saknar oxalatnedbrytande bakterier i sitt mikrobiom.
• Dåligt upptag av mineraler: I tarmen fungerar oxalat som en "magnet" eller kelatbildare. Det binder starkt till kalcium, magnesium, zink och järn i din mat, vilket hindrar din kropp från att absorbera dessa livsviktiga näringsämnen. Nedbrytande bakterier frigör dessa mineraler, vilket förbättrar din näring.
• Systemisk inflammation och ledsmärta: Även om det är mindre vanligt, kan oxalatkristaller hos personer med ökad tarmgenomsläpplighet (läckande tarm) och låg nedbrytning deponeras i andra kroppsvävnader, vilket förvärrar led- och muskelsmärta och till och med tillstånd som vulvodyni.

Utvärderingen av oxalatnedbrytningspotentialen genomförs med hjälp av Shotgun metagenomik, där man specifikt söker efter den enzymatiska apparatur som krävs för denna metaboliska väg.

På bioinformatisk nivå kartlägger vi förekomsten av två nyckelgener: oxc (oxalyl-CoA dekarboxylas) och frc (formyl-CoA transferas). I det mänskliga ekosystemet är den obestridda drottningen av denna process Oxalobacter formigenes, en strikt anaerob bakterie för vilken oxalat är dess enda energikälla (obligat nedbrytare). Den är extremt känslig för vanliga antibiotika. Dessutom utvärderar vi förekomsten av "fakultativa" nedbrytare (bakterier som kan bryta ned oxalat om andra energikällor är bristfälliga), vilka inkluderar specifika stammar av Lactobacillus (t.ex. L. acidophilus, L. plantarum) och Bifidobacterium (t.ex. B. animalis).

En låg kapacitet kräver en dubbel kostintervention: att moderera intaget av livsmedel som är mycket rika på oxalater (eller kulinariska tekniker som att koka spenat och slänga vattnet, vilket tar bort en stor del av syran) och att säkerställa ett adekvat kalciumintag i samma måltid för att fälla ut oxalat i tarmen, samtidigt som man försöker återkolonisera floran med probiotika som har generna oxc/frc.